Mänsklighetens idioti
Ikväll såg jag filmen Min Stora Kärlek på tv. Förutom att jag i allmänhet bara inte gillade den, så var det en sak som jag störde mig mest på som jag måste kommentera.
Filmen handlar om en kille som blir förhäxad, så att han ser insidan på utsidan. Om en kvinna är snäll så är hon "vacker", och är hon en dålig människa är hon "ful". Hela filmen visar egentligen hur sjukt vårt samhälle är, men den delen är så djupt rotat att jag till viss del måste acceptera all utseendefixering för att inte bli galen.
Men så är det en liten tjej med brännskador. Första gången han ser henne ser hon ut som vilket barn som helst. Sen, när han är "botad" så har hon brännskador. Menar de är detta barn, denna lilla flicka, inte längre är vacker? För att hon har BRÄNNSKADOR?
Vad är det för fel på ett samhälle där ett barn inte räknas som vacker för att hon har varit med om något så otroligt hemskt i sitt liv? Ett barn som antagligen hade tur som överlevde?
Enligt mig gör hennes styrka henne ännu vackrare. Men det är väl fel på mig då.
Ovanliga roligheter
(Urklipp ur lillasysters blogg)
Syster: Pappa, jag tar en nötkräm, tack vad snäll du är.
Jag: Jag med.
Pappa: Ni äter ju inte nötter?
Syster: Jo, i nötfall.
Sommartider
Jag kom precis att tänka på en rolig sak. I somras var vi på Tjörn med en ex- granne och lite annat folk. När vi var är så bestämde några att de skulle till Brattön, och då var ju självklart tanken att de skulle ta färjan. Men då ringer en av de som bor på ön (Brattön, inte Tjörn) och säger att hennes son kan hämta dem med båten. "Åh ja vad smidigt", tänker vi då. "Det blir ju jättebra." Så de som ska till Brattön (inte jag) går ner till vattnet för att vänta på pöjken med båten.
Så de väntar. Och väntar.Och väntar. Till slut ringer Sussie (ex- grannen) till Linda (den tillfälliga Brattö-bon) och frågar vart i hela friden han har tagit vägen. Då säger Linda "Jo men han ser er!". Och då ser de honom, komma paddlandes som en dåre. PADDLANDES. I en RODDBÅT.
Det var så jäkla roligt att jag trodde jag skulle avlida.
Jag hatar redan rubriker
Ligger nu i sängen och skriver ett arbete om Frédéric Chopin som jag tror ska lämnas in imorgon. Och med tror menar jag verkligen tror, för jag var den enda som sa att det var till imon. Alla andra sa att den var till efter lovet, så nu hoppas jag att jag blir färdig, har rätt, alla andra fel, och att det går väldigt dåligt för dem.
Eller inte väldigt dåligt kanske. Men jag hoppas att de får en liten utskällning. Det brukar ju jag få. Eller alternativt att jag får beröm. Vilket som. Och börjar nu känna att det kanske är lite sent att plugga vid den här tiden på dygnet. Och nu kurrade min mage med.
Slut på världsens tråkigaste blogginlägg.
En ny början
Ja, då tänkte jag då pressa in bloggande i mitt vardagskaos med skola, familj, vänner och allt annat möjligt ett liv nu kan bestå av. Vet inte riktigt hur jag tänkte där. Men det löser sig nog. Saker har ju en tendens att göra det för det mesta.
Så då börjar vi här då.
Hej. Jag heter Rebecca, kallas alltid Becca och nu på senare tid även Becco, av någon anledning. Men därav bloggnamnet. Så hej, jag är Becco, och det här är väl mitt liv. Hoppas ni inte tycker jag är alltför tråkig.
